Integritet vs Säkerhet

Scaber Nestor funderar idag över hur riksdagsledamöterna funderade när de valde att klubba igenom FRA-lagen. Garanterad förlust av privatliv eller så gott som obefintlig risk att förlora liv och lem, svår avvägning det där. Liksom Scaber väljer jag utan att blinka integritet över inbillad säkerhet. Men är inte riksdagsmännens ställningstagande ännu mer märkligt än så?

Förlusten av den personliga integriteten är visserligen något som hos många väcker obehag, och detta obehag är inte att förringa. Rätten till privatliv är inget vi borde behöva motivera, det borde vara en självklarhet, men här står vi nu med utökad övervakning. Säkerhet, kallas det visst. Trygg, tryggare, kränkt. En statlig myndighet kommer att ha tillträde till vårt privatliv, möjlighet att kartlägga våra vanor och bekantskaper, och datan kan hamna lite var som helts. Det är mer än obehagligt, det är farligt.

Ta PKU-registret som exempel. Registret upprättades i forskningssyfte, men då och då begär polisen tillgång. 2008 tillsattes en utredning om översyn av Biobankslagen som potentiellt kan göra PKU-registret tillgängligt vid brottsutredningar. Tänk sedan 10 år framåt när PKU-registret används för att beräkna försäkringspremien. Eller fem år när PKU görs tillgängligt för direktsökning av utländska brottsbekämpande myndigheter. Känns det för overkligt? Tänk då istället ett par år framåt när DNA-registret är tillgängligt för direktsök av utländska myndigheter. Under tiden regleras utlämning av uppgifter av en förordning som ska träda i kraft “så snart som möjligt” eftersom:

Enligt artikel 11 och rättelsen till rådets rambeslut (EGT L 75, 15.3.2007, s. 26) ska medlemsstaterna ha genomfört rambeslutet före den 19 december 2008.

Jag skrev om det här. Förslagen är visserligen inte lika absurda som FRA-lagstiftningen, men eftersom allt sker i det tysta får vi ingen debatt angående helheten. Vad blir effekten när DNA-registret eventuellt utökas? Vad ska vi ha FRA till om vi har informationsutbyte mellan poliskårerna? Brott som täcks av rambeslutet inkluderar:

…

2. Terrorism
…
11. IT-brottslighet
12. Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter och hotade växtarter och växtsorter
13. Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse
…
26. Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen
31. Kapning av flygplan eller fartyg
32. Sabotage

Låter misstänkt likt det FRA skulle spana på, fast med skillnad att det potentiellt skulle bli mer rättssäkert. Lägg till ett par större ambassader och vi kan bomma igen FRA för gott. Visst, informationsutbytet är en fullständigt onödig åtgärd, och kommer förmodligen leda till ändamålsglidning. Ingenting i världen kan få mig att tro att EU nöjer sig med att använda förfarandet för att lösa mord, och förhindra terrorism. Särskilt inte när Förfalskning och piratkopiering finns med på listan över brott. Men det är åtminstone mindre dåligt än FRA. Polisen är mindre hemlig och lättare att granska. Å andra sidan borde det vara välkänt att politiker i EU inte riktigt har alla hönsen hemma, så det är bara en tidsfråga innan man tycker att det är en lysande idé att använder informationsutbyte för något korkat.

Varför är det ett problem? Databaser läcker. Människor felar. När saker går fel blir någon alltid lidande. Det är klart att man måste göra vissa avvägningar när det gäller exempelvis brottsutredning, men vi behöver i högre grad lära oss att ifrågasätta nyttan med att alltid offra integriteten.